Så stod det på skylten. Jag kommer inte ihåg vad han hette, kanske presenterade vi inte oss för varandra. Men vi sågs rätt frekvent under några sommarveckor i Peschici; Jag gick förbi hans lilla ”affär” på mina morgonpromenader i princip varje dag och efter några dagar började vi utväxla några ord med varandra, en salig blandning av italienska, engelska och teckenspråk. Han visade mig med stolthet sina tomater som låg på tork i solen, sina egenodlade pepperoncini och annat han producerade. Allt i oerhört liten skala och jag förstod aldrig hur han kunde försörja sig på det. Kanske gjorde han inte det heller. Vid något tillfälle frågade jag om jag fick fotografera honom men han tackade vänligt men bestämt nej. Dagarna gick och bara någon dag innan det var dags att åka hem kom han i kapp mig på gatan. ”Foto, foto” sa han, pekade på sig själv och ställde sig i dörröppningen. Jag knäppte av och lovade ta med mig en utskrift året efter.

Han fick den aldrig. När jag kom tillbaka var han borta. Hans affär och fantastiska soltorkade tomater likaså. Kvar fanns bara ett tomt, öde skal. Jag hörde mig för lite och vad jag förstod hade han gått bort tidigare under året. Jag önskar så att jag hade skickat bilden istället men tiden har en tendens att verka obegränsad ibland. Det är den inte. Jag hoppas bara att guds dom inte var något han behövde frukta – egentligen.